Ett kaxigt men rätt "ärligt" inlägg inknappat på hemvägen

(Apropå...)
Jag har också tänkt på problemet med det ofilosofiska med språket. Jag löste det med skrift.

Skrift olik "logikens" (den med töntiga "enkla" symboler) som ändå tror på språklig referentialitet och en uråldrig obegripligt daterad sorts avbildning. Undrar förresten om logikspråkstyperna medvetet ville använda typ konst i typ filosofins tjänst, bara att de visade sig vara mediokra som konstnärer.

Dessutom, min text är inte rädd för att uppta rum, den är bild. Det finns luft att andas, så man kan bli inspirerad. Till skillnad från till exempel den här texten som e ungefär som ett skämt (som konst i sin kanske mest aktuella definition [som ett skämt: sammanhang och timing är allt]). Och man kan skratta tills man tappar andan.

(Apropå inte bara det utan allt möjligt...)
Jag är inte konsekvent taoist.
En häftig grej med taoism är iof att den är typ konsekvent och enhetlig. Så till den faktiskt milda grad att om man är införstådd så måste man också se det på ytan inkonsekventa som konsekvent.

ist in i själen

Hej.
Jag känner mig nog i ärlighetens namn ganska hemma i detta ämne jag läser. Det känns bitvis åtskilt en normal betraktelse av världen men det är nog jag också bitvis.

Uppsatsen jag försöker skriva nu har arbetsnamnet antispråklig estetik. Kan tydligen inte hålla mig från att försöka omdefiniera och omkategorisear, ställa upp nya ideal eller åtminstonde avskriva de tidigare. Gör jag illa förklädda försök att bilda en ny ism..? I så fall varför? Arg eller besviken på befintliga skolor inom konst, kritik och vetenskap m.m. eller egentligen bara sorgsen över svårigheten att mötas kring en gemensam skola?

Båda två samtidigt kanske. Så har jag hört drivkrafterna bakom modernismismerna förklaras och tror det stämmer för mig också. För jag kan identifiera mig så mycket med dessa manifest och liknande jag läser nu, abstrakt expressionism, futurism, dadaism och sånt. Och dom alla skriver om samma sak fastän så olika, och jag med. Vafan Tzara skriver "dialektiken är en rolig maskin som (på ett banalt sätt) visar oss vägen till de åsikter vi hade från början", en formulering som jag nyss tänkt efterfråga av min samtid: "Uttalanden, spontana, enkla, roliga och fina som 'dialektik e dumt' (...)".

Och liksom dem vill jag hela tiden gå ett steg längre, fast då på nåt sätt komma till den punkt utöver vilken man inte kan, eller åtminstonde inte behöver, gå. Hur många gånger kan historien ta slut? Ingen eller högst en gång kan man ju tycka.

I will become hokage, and then I'll make all the villagers recognize my existence!

Hej
att vilja bli känd asså...

Det grymt mäktiga citatet som blev rubrik är från Naruto (manga-/animeserie). Hans drivkrafter att bli hokage (ninjan som styr hans by, den största militärmakten i den världen typ) är uttalat "själviska", men också sant altruistiska. "Justice" skrev ett intressant utkast till en barnbok där samma ideal presenteras tydligt. Det visar det problem jag försöker skriva om, kanske mest genom den bismak av socialism/fascism man får när man läser det... Alltså, man bryr sig om sina medmänniskor och sin värld, då vill man göra goda saker för dem, då vill man bli stark, eller duktig, åstadkomma saker (hmm?). Och känd blir man på kuppen, eller ibland är det samma sak. För när man blir känd blir man plötsligt en influens i mångas liv, man åstadkommer på ett sätt mer än när man eventuellt är en influens i någras liv.

Min grundinställning är väl att inte sträva efter stordåd, att på så sätt kanske åstadkomma dem. Men vem lever som de lär (Jag försöker iochförsig typ lära genom hur jag lever, eller rättare sagt att "lära" så lite som möjligt)? Exempelvis kommer jag ibland på mig med att odla myten om mig själv. Som för att plantera fröna för en publik som ska kunna ta till sig mina profetior, eller helst föreviga hela mitt liv, inte bara den text m.m. som överlever mig? Och vad är denna blogg (namnet stort ljud dessutom)?? Det är väl just det där med att göra ett avtryck på världen. Men hur mycket förtjänar ens drömmar/identitet att påverka? För ingens dröm berättigar väl henom att bli Hokage. Två ideal verkar ha stakat ut en medelväg, men frågan är om den är gyllene. Medelvägar är alltid tråkiga tycker jag, de finns kanske inte ens, uppdelningen nog är bara missvisande från början. Smart slutsats får utebli tills vidare.