Hej.Jag känner mig nog i ärlighetens namn ganska hemma i detta ämne jag läser. Det känns bitvis åtskilt en normal betraktelse av världen men det är nog jag också bitvis.
Uppsatsen jag försöker skriva nu har arbetsnamnet antispråklig estetik. Kan tydligen inte hålla mig från att försöka omdefiniera och omkategorisear, ställa upp nya ideal eller åtminstonde avskriva de tidigare. Gör jag illa förklädda försök att bilda en ny ism..? I så fall varför? Arg eller besviken på befintliga skolor inom konst, kritik och vetenskap m.m. eller egentligen bara sorgsen över svårigheten att mötas kring en gemensam skola?
Båda två samtidigt kanske. Så har jag hört drivkrafterna bakom modernismismerna förklaras och tror det stämmer för mig också. För jag kan identifiera mig så mycket med dessa manifest och liknande jag läser nu, abstrakt expressionism, futurism, dadaism och sånt. Och dom alla skriver om samma sak fastän så olika, och jag med. Vafan Tzara skriver "dialektiken är en rolig maskin som (på ett banalt sätt) visar oss vägen till de åsikter vi hade från början", en formulering som jag nyss tänkt efterfråga av min samtid: "Uttalanden, spontana, enkla, roliga och fina som 'dialektik e dumt' (...)".
Och liksom dem vill jag hela tiden gå ett steg längre, fast då på nåt sätt komma till den punkt utöver vilken man inte kan, eller åtminstonde inte behöver, gå. Hur många gånger kan historien ta slut? Ingen eller högst en gång kan man ju tycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar