äkta blod oäkta metaforer

True Blood-vampyrerna är oäktingar. Eller de har ett bristfälligt förhållande till vår värld, samtiden, historien, filosofin, fiktionen... Ett komplext förhållande, skulle någon invända -ja, en massa godtyckliga oansvariga val skapar en röra. De har helt andra problem än vi, riktiga problem fast som vi inte förstår för vi är inte vampyrer. Men vem fan ska förstå problemen om inte vi. Det verkar inte spela nån roll, det är mer: tänk om...det fanns vampyrer, tänk om...de fungerade på det här sättet, tänk om...de kom ut i offentligheten som queera har gjort, osv. Visst men varför, jag känner mig likgiltig inför allt detta. Det är varken skarpt eller knöligt nog. Staplar man en cool bild på en annan blir det till ingenting. För övrigt gör inte många sexscener något vuxet, hela "maenad" grejen i säsong 2 var dagisnivå i övernaturlig fiktion.

Ingen action, inga mysterier värda namnet, rätt platta karaktärer, men lite skön atmosfär ibland och det räcker tydligen för att jag ska kolla än så länge. Jag vet inte, den skapade förväntningar antar jag.

En annan grej om "vampyrvågen", john ajvide lindqvist har ungefär lika mycket gemensamt med charlaine harris som markus krunegård har, vissa gör det för lätt för sig!

Bokhylle och själslig (hah!) rensning

Ny bild m.m. Ow-Oh-Pow! Raarh! Har ägnat dagen åt lågintensivt men stadigt städande. Har rensat ut böcker till det användbaraste eller ibland svårslängdaste, som får plats på typ två hyllor. Imorrn fixar jag resten och sen kanske jag kan hitta tillbaka till koncentrationen och skriva en tenta och helst sätta igång med uppsatsen. Nästa vecka ska jag ta emot först en främling och sen en bekant från cs. Soft hoppas jag. Fan vill komma igång med pjäsen nu. Jag har inte sagt att jag ska regissera en pjäs i höst. Såå lite saknas för att komma igång nu, egentligen bara en manlig skådis. Vi ska se vad man kan göra åt den saken!

connecta

Liksom för mitt internet är det lätt att tappa bort kopplingen. Kommunikationen kommer inte utan viss ansträngning, det jag fått ur mig på ett tag är typ en dåligt rimmad låttext om dödsångest, och det här. Med mänsklig kontakt förhåller det sig ungefär likadant.

Passiv mottagning funkar lite bättre. Project runway eller vad jag kommer över. District 9 var jävligt häftig och oväntad och influerade sällsynt läskiga mardrömmar inatt (mitt undermedvetna tog sig visst an det med viss fördröjning).

Coola -?- japaner när drömmar om en stil som bygger på okunskap. (Antique cafe ...?)

Den som söker smak lär sig varje dag något. Den som söker stil släpper varje dag något. ...na det blir inte riktigt så snyggt formulerat som jag vill. Asså jag menar inte att bli neko eller japanfetischist, ni får tänka er en sammanhangsförskjutning. Eller tänk ingenting?

Det jag skulle behöva formulera är ett uppsatsämne...

Style level-up! -Lay me down donkey man

Börjar och slutar dan med project runway! Underbart. Någon pratar konsekvent om sig själv i tredje person. Dessa människor är galna. Och yta överträffar innehåll. Peppad vågar jag mig ut till sofos hårdnackade butiker. Lätt shoppingfobi (varför kan man undra men...). Trots allt lyckas jag köpa saker, saker jag gillar, det gillar jag. Level-up!
Väl hemma lyssnar jag fleet foxes för första gången på ett tag. Donkey man lay me down! Cause I have leveled up! Ja nån påpekade att de inte säger donkey man, men för mig kommer det alltid vara så.

(http://open.spotify.com/track/7FC04v87DkUqgQpScQu1qN
eller
http://www.youtube.com/watch?v=ugxXqqGepCU (ingen video))