Ett kaxigt men rätt "ärligt" inlägg inknappat på hemvägen

(Apropå...)
Jag har också tänkt på problemet med det ofilosofiska med språket. Jag löste det med skrift.

Skrift olik "logikens" (den med töntiga "enkla" symboler) som ändå tror på språklig referentialitet och en uråldrig obegripligt daterad sorts avbildning. Undrar förresten om logikspråkstyperna medvetet ville använda typ konst i typ filosofins tjänst, bara att de visade sig vara mediokra som konstnärer.

Dessutom, min text är inte rädd för att uppta rum, den är bild. Det finns luft att andas, så man kan bli inspirerad. Till skillnad från till exempel den här texten som e ungefär som ett skämt (som konst i sin kanske mest aktuella definition [som ett skämt: sammanhang och timing är allt]). Och man kan skratta tills man tappar andan.

(Apropå inte bara det utan allt möjligt...)
Jag är inte konsekvent taoist.
En häftig grej med taoism är iof att den är typ konsekvent och enhetlig. Så till den faktiskt milda grad att om man är införstådd så måste man också se det på ytan inkonsekventa som konsekvent.