I will become hokage, and then I'll make all the villagers recognize my existence!

Hej
att vilja bli känd asså...

Det grymt mäktiga citatet som blev rubrik är från Naruto (manga-/animeserie). Hans drivkrafter att bli hokage (ninjan som styr hans by, den största militärmakten i den världen typ) är uttalat "själviska", men också sant altruistiska. "Justice" skrev ett intressant utkast till en barnbok där samma ideal presenteras tydligt. Det visar det problem jag försöker skriva om, kanske mest genom den bismak av socialism/fascism man får när man läser det... Alltså, man bryr sig om sina medmänniskor och sin värld, då vill man göra goda saker för dem, då vill man bli stark, eller duktig, åstadkomma saker (hmm?). Och känd blir man på kuppen, eller ibland är det samma sak. För när man blir känd blir man plötsligt en influens i mångas liv, man åstadkommer på ett sätt mer än när man eventuellt är en influens i någras liv.

Min grundinställning är väl att inte sträva efter stordåd, att på så sätt kanske åstadkomma dem. Men vem lever som de lär (Jag försöker iochförsig typ lära genom hur jag lever, eller rättare sagt att "lära" så lite som möjligt)? Exempelvis kommer jag ibland på mig med att odla myten om mig själv. Som för att plantera fröna för en publik som ska kunna ta till sig mina profetior, eller helst föreviga hela mitt liv, inte bara den text m.m. som överlever mig? Och vad är denna blogg (namnet stort ljud dessutom)?? Det är väl just det där med att göra ett avtryck på världen. Men hur mycket förtjänar ens drömmar/identitet att påverka? För ingens dröm berättigar väl henom att bli Hokage. Två ideal verkar ha stakat ut en medelväg, men frågan är om den är gyllene. Medelvägar är alltid tråkiga tycker jag, de finns kanske inte ens, uppdelningen nog är bara missvisande från början. Smart slutsats får utebli tills vidare.