Det är för mörkt ute för att städa nu. Jag testar att låta bloggen bli ett utlopp för lite inre mörker åtminstonde. Mitt liv har delvis varit obarmhärtigt mot mig idag. Att det skulle vara det så snart efter hemkomsten...
Radiotillvaro, i p3s sällskap har jag, långsamt, intagit mat och tagit itu, diskat, plockat, försökt tänka. Rör mig i en omgivning vars stökighet är oöverskådlig. Efter en stund i kamp med denna omgivning är det alltid nödvändigt att fly.
Genomförde ett uniformsbyte. Sedan gled jag in i en ovana att dagdriva. Och i fönstertillvaro. Kringflackande på jakt efter mat och kaffe. Men svårigheten att faktiskt kliva in någonstans. Att det aldrig räcker att tänka något för att göra det, att egentligen medvetenhet och handling är oförenligt, är aldrig så sant som i min fönstertillvaro. Lasagne, visserligen god, intas som enda gäst på ett ställe där jag inte vill, inte kan vara. Varje minut där impräntar alieneringen djupt djupt. Medvetandet rannsakar sig efter kaffeställen som kan väga upp. Verkligheten innebär vandring förbi fönster. Fönstertillvaron är ett ständigt utforskande av platser att inte höra hemma. Alla dessa möten som kommer avslöja min ensamhet eller missförstå hela min tillvaro, eller tvärtom.
Kaffet som intas hemma har en bismak av att kunna sörja för sig själv och stärker moralen. Känner också att jag får mer insikt i och distans till fönstertillvaron. Uppsatsarbetet är igång i läsning och i huvudet. Jag ska avhandla antispråk, känns kul, om det inte va så mörkt ute skulle jag hålla på med det i denna stund.
sprid ut bensinen över solnedgången, riv ner staden, häll ut havet ända bort till horisonten, tysta ner musiken, säger håkan
