Leo på den poststrukturalistiska våningen??

Detta är en hyllning till geniala insikter som aldrig riktigt kommer ut rätt. Ofta har det ganska tydliga orsaker, som att de ligger i drömmar eller sinnesstämningar man vanligen kallar förvirrade. En natt (eller det kanske hade hunnit bli morgon) för ett tag sen nådde jag en sån insikt. Jag sparade ett utkast i min mobil som lyder "Den poststrukturalistiska våningen. Teorier och de krävs för flykten av dem." Kryptiskt så det räcker, jag insåg att det inte skulle räcka för att komma ihåg det jag kommit fram till. Följaktligen ritade jag en konstig bild med våningar, trappor, streckgubbar och nån som tittar intensivt från en våning (den poststrukturalistiska?) till en annan?? Det hjälpte ju.

Det känns faktiskt himla synd att jag inte har kvar den där insikten. För metoden att skriva och tänka som jag kommit in i är som en konstig drog. Estetisk (eller vad det är) teori är en meningslös jungel för den som inte är inne i det. Hur kul e det? Min syndabock är poststrukturalismen, de jävlarna (har inte egentligen läst dem, men vafan). Jag har rätt mycket frihet i den essä jag skriver nu så jag tänkte skriva lite subjektivt och lite begripligt. Men det kan vara något av det våningsmässigt värsta jag skrivit. Det trots att jag varit inspirerad! Våningarna har stora arealer liksom. -Nä Leo: skärpning med metaforerna nu!

...Teorier och de behövs för flykten från dem, tänk om det ändå var så. Förresten: bilden är gammal och hade tänkt höra till nåt inlägg om internetidentitetens möjligheter, men jag tyckte den funkade nu.

Spelet

Idag hade jag återigen en diskussion som ofta dyker upp. Men det känns som jag förstå mer nu...tyvärr är jag följaktligen bara mindre säker på vad som är rätt och fel. Den återkommande diskussionen är kring "Spelet" av Neil Strauss. Även om jag själv tycker att den kulturen han beskriver är obehaglig slutar det ofta med att jag försvarar den. Motargumenten är nämligen inte sällan menlösa "det funkar väl inte" eller "de människorna är patetiska". Det jag alltid hållt med om är att avdramatiseringen och synen på möten som spel kan leda till en väldig kyla eller till viss del till att man glömmer att ens "mål" är riktiga personer.

Jag har avvisat invändningarna "det är falskt och obehagligt" på grunderna att även om man läst det i en bok betyder det inte att det inte blir en del av en själv. Även om man inte följer en metod diskuterar man och övar sig på sociala spel. Jag har tänkt att det är en väldig gråzon mellan konstlat och okonstlat beteende och att alla som har läst Spelet har inte gått över gränsen bara därför. Fast idag dök ytterligare tankar upp, gamla tankar kom tillbaka och tankar knöts ihop.

Själva befintligheten av metoder för "självförbättring" är normerande och indikerar att vår personlighet inte riktigt är tillräckligt bra. Friheten som det innebär att kunna ändra sitt beteende blir också ett ansvar, eller ett fängelse. Plötsligt känns det som det hela handlar om kultur och civilisation mot drömmen om verklig frihet genom enkelhet. Utformningen av metoder för charm utifrån ett empiriskt undersökande av attraktion och sex (och kärlek) är Kultur dragen till sin spets (säkert inte till sin spets, vänta bara, jag förutser värre exempel i framtiden). Full av existensiell ångest över planeringen av sitt beteende blir man oförmögen att vara i nuet.

Ge upp klokhet, kasta bort kunskap
Och folket gynnas hundrafalt
(...)
Uppträd okonstlat och värna om det enkla
Släpp själviskheten och gör önskningarna få -Tao te ching, vers 19

Jag har tidigare ställt existensialism mot taoism och själv hamnar jag jämt mitt emellan. Att sträva, att försöka, att välja, är alltid i någon mån konstling. Men att avstå låter sig knappt göras, även om man på vissa nivåer kan hitta en avslappning, en enkelhet. För typ några månader sen ville jag utforma ett slags eget Spelet efter taoistiska principer. Jag får lust att försöka igen, den uppenbara motsägelsefullheten är ändå sporrande.

Koncept om "Back to Basics" i väldigt kulturaliserad form (abstraherat, fiktiviserat och instoppat i ett ramverk av spelregler som dikterar och specificerar bruket m.m.)

Yay för språkvetare

Apropå att jag just lyssnar på radio, och som alltid när en språkvetare tillfrågas vänds allt språkhat på sin ända. Det är p3 det handlar om och programledaren och lyssnarna sysslar med att basha programledarens "liksom", "såhär", "typ" och så vidare. Dumheterna är nästan totala, nu ska hon skämmas! Sen ringer de upp en språkvetare som forskat på ämnet, men det hade nog räckt med vilken som helst, som har koll. De (samtalspartiklar) är funktionella och det är lyssnarens problem som stör sig. Konservatism, preskriptivism och illusioner om att skriftspråket är talspråkets ideal borde ställas i skamvrån, något som hon inte behövde säga, de fakta hon la fram räckte för att låta oss förså det. För övrigt påpekade hon att gubbar oftare säger "ööhh" vilket inte lika ofta får anmärkningar, så kan det nog mycket väl vara. Många säger att typ Fredrik Lindström e så himla förlåtande och ba: "allt språk e bra", men fråga en språkvetare så vet ni att "ja, så är det". Språkpoliser, jag kan ha sympati för er, och språkkonformism har sina funktioner, men tänk lite längre tack!

Privilegierad frustration

Klockan är 07.35 och jag kommer nog inte gå och lägga mig, noterar jag nu till min förvåning... Hursomhelst, ett tag nu har jag känt mig extremt självupptagen och tafatt dominant. Mina ideal är väldigt klara vad gäller ödmjukhet, lyssnande, böjlighet (som vattnet ni vet). Dessutom min på alla sätt privilegierade position (klass, kön etc.) gör att jag handikappar mig själv i ett förvridet försök till jämlikhet. Hemskt ja kanske, men vad fan gör man, vad är progressivt, frihet kanske?! tillåt mig fnysa! Men mot min vilja tränger sig en otämjbar lust efter uppmärksamhet, eller rättare sagt förståelse. Säkert lite driven av den extrema intellektuella ensamheten som främst postpost men också annat inneburit för mig. När jag tvingar mig att lyssna, läsa, uppskatta andras tankar blir det genom tvånget och frustrationen, missförståddhetskomplexet, väldigt olustfyllt. Det måste vara bra skit annars fylls jag nästan med avsmak. Det spelar ingen roll att jag vet att jag är självupptagen, kan jag inte bara få prata om mitt jämt tills jag har sagt allt jag vill, bara lyssna på det som är tankar om mina tankar fan?!. Tyvärr skulle inte ens det räcka, så att jag sen kunde gå vidare, för att alla egotrippsförsök blir halvhjärtade. Jag är ju faktiskt bara människa, hybrisen håller jag nätt och jämt borta hoppas jag.
Tarot verkar blivit nåt slags tema för kvällen, så jag surfar på den vågen. Drog det här kortet för ett tag sen. När jag läste "Var vaksam på att använda andra för din egen status och materiella vinst." sa jag "FAN FUCK YOU, jobbigt!"

Dagens outfit

hype agänn

Japan shmapan! Hiragana no puro desu-yo (jag är proffs på hiragana, ett av tre alfabet) (inte sant). Fast lite sant ändå, kan läsa det någorlunda. Har en fin lärobok som jag lånat. I den får man läsa om Michael, Maikeru, en tystlåten affärsman som sätter arbete före nöje och hans fru Barbara, Baabara, som gillar att ha roligt, inte har ett yrke och får en hälften så lång beskrivning i bokens inledning som sin man. I första kapitlet får vi veta att honung är tillåtet att ta in till Japan men inte skinka (som Baabara självklart hade med sig, oseriös som hon är!). Hamu-wa dame desu. Bra att veta från början att hålla sig till reglerna i Japan! Nu tittade jag iaf i ordlistan till andra kapitlet och har ganska roligt. Har någon av er märkt att man på japanska ofta bara stönar eller liksom låter lite istället för att säga något. De har verkligen väldigt specifika såna ord märker jag nu. I bara den här ordlistan finns det två ord som dom översätter med "Uhhh" ("Ööhh" på svenska?). Anoo betyder ööhh som i att påkalla uppmärksamhet medan eeto betyder ööhh som utfyllnad medan man kommer på man ska säga. Vidare i samma ordlista finns "are!" som uttrycker mild överraskning och "e!" som betyder, jag citerar: "exclamation of mild surprise or when you missed what was said". Underbart! Tycker jag, jag ska noga studera skillnaden mellan ee, e!, eeto, aa, anoo, are!, un och så vidare. Specifika grymtningar som kan låta både rått och gulligt får tummen upp (man borde göra ett språk med bara sånt). Som belöning för att du kära läsare tagit dig genom denna språkliga redovisning bjuder jag också på lite fet lock and lorr från öst.