Leo på den poststrukturalistiska våningen??

Detta är en hyllning till geniala insikter som aldrig riktigt kommer ut rätt. Ofta har det ganska tydliga orsaker, som att de ligger i drömmar eller sinnesstämningar man vanligen kallar förvirrade. En natt (eller det kanske hade hunnit bli morgon) för ett tag sen nådde jag en sån insikt. Jag sparade ett utkast i min mobil som lyder "Den poststrukturalistiska våningen. Teorier och de krävs för flykten av dem." Kryptiskt så det räcker, jag insåg att det inte skulle räcka för att komma ihåg det jag kommit fram till. Följaktligen ritade jag en konstig bild med våningar, trappor, streckgubbar och nån som tittar intensivt från en våning (den poststrukturalistiska?) till en annan?? Det hjälpte ju.

Det känns faktiskt himla synd att jag inte har kvar den där insikten. För metoden att skriva och tänka som jag kommit in i är som en konstig drog. Estetisk (eller vad det är) teori är en meningslös jungel för den som inte är inne i det. Hur kul e det? Min syndabock är poststrukturalismen, de jävlarna (har inte egentligen läst dem, men vafan). Jag har rätt mycket frihet i den essä jag skriver nu så jag tänkte skriva lite subjektivt och lite begripligt. Men det kan vara något av det våningsmässigt värsta jag skrivit. Det trots att jag varit inspirerad! Våningarna har stora arealer liksom. -Nä Leo: skärpning med metaforerna nu!

...Teorier och de behövs för flykten från dem, tänk om det ändå var så. Förresten: bilden är gammal och hade tänkt höra till nåt inlägg om internetidentitetens möjligheter, men jag tyckte den funkade nu.