Jag har avvisat invändningarna "det är falskt och obehagligt" på grunderna att även om man läst det i en bok betyder det inte att det inte blir en del av en själv. Även om man inte följer en metod diskuterar man och övar sig på sociala spel. Jag har tänkt att det är en väldig gråzon mellan konstlat och okonstlat beteende och att alla som har läst Spelet har inte gått över gränsen bara därför. Fast idag dök ytterligare tankar upp, gamla tankar kom tillbaka och tankar knöts ihop.
Själva befintligheten av metoder för "självförbättring" är normerande och indikerar att vår personlighet inte riktigt är tillräckligt bra. Friheten som det innebär att kunna ändra sitt beteende blir också ett ansvar, eller ett fängelse. Plötsligt känns det som det hela handlar om kultur och civilisation mot drömmen om verklig frihet genom enkelhet. Utformningen av metoder för charm utifrån ett empiriskt undersökande av attraktion och sex (och kärlek) är Kultur dragen till sin spets (säkert inte till sin spets, vänta bara, jag förutser värre exempel i framtiden). Full av existensiell ångest över planeringen av sitt beteende blir man oförmögen att vara i nuet.
Ge upp klokhet, kasta bort kunskap
Och folket gynnas hundrafalt
(...)
Uppträd okonstlat och värna om det enkla
Släpp själviskheten och gör önskningarna få -Tao te ching, vers 19
Jag har tidigare ställt existensialism mot taoism och själv hamnar jag jämt mitt emellan. Att sträva, att försöka, att välja, är alltid i någon mån konstling. Men att avstå låter sig knappt göras, även om man på vissa nivåer kan hitta en avslappning, en enkelhet. För typ några månader sen ville jag utforma ett slags eget Spelet efter taoistiska principer. Jag får lust att försöka igen, den uppenbara motsägelsefullheten är ändå sporrande.
Koncept om "Back to Basics" i väldigt kulturaliserad form (abstraherat, fiktiviserat och instoppat i ett ramverk av spelregler som dikterar och specificerar bruket m.m.)
Yo Leo, vårt beteende och våra handlingar är inte natur. :D Det är kultur. Vi lär upp oss själva (och varandra) omedvetet och bör därför få chansen att "lära om" oss själva. Vissa av våra beteenden försvårar för oss själva, blir till negativa mönster. Att se dessa mönster och vara fri att bryta dem är att ta sig ut ur något :D jag tror att jag blir så arg på "spelet" för att jag är så lättspelad. Att man är så lättmanövrerad. All integritet, intellekt, omdömme flyger sin kos och kvar står man som "tjejen". Att jag på något sätt skulle gå med på att ta den rollen, om så för en kväll känns obehagligt. / Sofia
SvaraRaderaMm. Kanske måste man förstå mönster för att befria sig från dem. Men att "lära om" sig själv är inte alltid oproblematiskt. Det är precis vad speletmänniskor gör. Ambitionen att kontrollera sin situation kan gå till överdrift. Sen går det inte heller att veta vad man vill.
SvaraRaderaEn annan sak som jag har tänkt på, (el så är det precis det jag redan sagt fast på ett annat sätt) gällande teater och den konkurrens som skådespeleri innebär, och som kanske hänger lite ihop med det här, är, att när du slutar konkurrera med andra så blir du den starkaste konkurrenten (oslagbar), för ingen kan då längre konkurrera med dig (eftersom du inte ger dig in i det "spelet" och eftersom du då redan på sätt och vis "vunnit"). Och jag tror att de även gäller för livet i allmänhet...Med risk för att låta klyshig: vi kan bara tävla med oss själva! Bara vara oss själva (vad nu det innebär?) Och när vi är det, när vi slappnar av, kastar av oss rädslan för att inte duga, inte leva upp till kraven, inte hänga med i konkurrensen, drar vi automatiskt till oss den rätta energin, situationerna, personerna...eftersom vi inte längre blockerar oss själva (och den omliggande energin) utan är mer mottagliga...Flum flum, kan en del tycka. Jag säger att det funkar. Betyder dock inte att man inte kan planera saker ändå. Men detta är "mitt" spel med mig själv :) Fredrika Och jag tror oxå att det då kan bli lättare att veta vad man vill eftersom man då lättare kan särskilja sin egen och andras viljor...
SvaraRaderaJa jag tror ju också att det funkar faktiskt! Och att man då får en känsla för vad man vill. Kanske är intresse för sociala spel mer nyttigt om man inte inriktar sig på att vinna spelen, på konkurrensen.
SvaraRadera