Har varken tankar eller känslor

Jag har alltid intresserat mig för meditation och jag har alltid varit helt oförmögen till det.

Jag undrar, om jag är en distanserad person, och om jag samtidigt av samma anledning, värderar att vara närvarande högre än något annat.

toooka koooka

sprid ut bensinen över solnedgången, riv ner staden, häll ut havet ända bort till horisonten, tysta ner musiken, säger håkan

it's like a post-apocalyptic moment, säger tim gunn.

en oskönhet som sprider sig i samhället, sägs på föreläsning idag.

jag säger, jag har varken tankar eller känslor, för tankar är inte känslor och känslor är inte tankar. jag känner med lois på bilden

will the kids stake out the future? maybe kids don't need the masters? just waiting for the little bastards, oh yeah, yeah yeah yeah

tooka kooka säger alkemisterna, tror det betyder principen om likvärdigt utbyte. men världen är kanske varken rätt eller vis.

Min uppsats

Det finns en historia som går ungefär såhär: En nunna frågade en zen-patriark om innebörden av ett stycke i en bok. Han sa att han inte kunde läsa, men om hon läste upp det kunde han svara, varpå hon undrade hur han kunde vara zen-patriark utan att kunna läsa. Då svarade han att tecknen bara är som ett finger som pekar på månen, och de behövs inte för att se månen. Hon blev då upplyst. Jag jobbar på att införliva denna metafor i min uppsats. Såhär går det hittills:

Min uppsats handlar typ om det här:Det gäller bara att skriva den...........

We got coca cola veins, we don't know our names

(att lyssna på: tough alliance - koka-kola veins)

Idag. Radiotillvaro, fönstertillvaro och diverse tillvaro

Det är för mörkt ute för att städa nu. Jag testar att låta bloggen bli ett utlopp för lite inre mörker åtminstonde. Mitt liv har delvis varit obarmhärtigt mot mig idag. Att det skulle vara det så snart efter hemkomsten...

Radiotillvaro, i p3s sällskap har jag, långsamt, intagit mat och tagit itu, diskat, plockat, försökt tänka. Rör mig i en omgivning vars stökighet är oöverskådlig. Efter en stund i kamp med denna omgivning är det alltid nödvändigt att fly.

Genomförde ett uniformsbyte. Sedan gled jag in i en ovana att dagdriva. Och i fönstertillvaro. Kringflackande på jakt efter mat och kaffe. Men svårigheten att faktiskt kliva in någonstans. Att det aldrig räcker att tänka något för att göra det, att egentligen medvetenhet och handling är oförenligt, är aldrig så sant som i min fönstertillvaro. Lasagne, visserligen god, intas som enda gäst på ett ställe där jag inte vill, inte kan vara. Varje minut där impräntar alieneringen djupt djupt. Medvetandet rannsakar sig efter kaffeställen som kan väga upp. Verkligheten innebär vandring förbi fönster. Fönstertillvaron är ett ständigt utforskande av platser att inte höra hemma. Alla dessa möten som kommer avslöja min ensamhet eller missförstå hela min tillvaro, eller tvärtom.

Kaffet som intas hemma har en bismak av att kunna sörja för sig själv och stärker moralen. Känner också att jag får mer insikt i och distans till fönstertillvaron. Uppsatsarbetet är igång i läsning och i huvudet. Jag ska avhandla antispråk, känns kul, om det inte va så mörkt ute skulle jag hålla på med det i denna stund.

De les choses random

Jag är i paris. Sitter på det här stället just nu:

Jag har lärt mig saker:

Mött parisare:
Och har det på det stora hela bra:

äkta blod oäkta metaforer

True Blood-vampyrerna är oäktingar. Eller de har ett bristfälligt förhållande till vår värld, samtiden, historien, filosofin, fiktionen... Ett komplext förhållande, skulle någon invända -ja, en massa godtyckliga oansvariga val skapar en röra. De har helt andra problem än vi, riktiga problem fast som vi inte förstår för vi är inte vampyrer. Men vem fan ska förstå problemen om inte vi. Det verkar inte spela nån roll, det är mer: tänk om...det fanns vampyrer, tänk om...de fungerade på det här sättet, tänk om...de kom ut i offentligheten som queera har gjort, osv. Visst men varför, jag känner mig likgiltig inför allt detta. Det är varken skarpt eller knöligt nog. Staplar man en cool bild på en annan blir det till ingenting. För övrigt gör inte många sexscener något vuxet, hela "maenad" grejen i säsong 2 var dagisnivå i övernaturlig fiktion.

Ingen action, inga mysterier värda namnet, rätt platta karaktärer, men lite skön atmosfär ibland och det räcker tydligen för att jag ska kolla än så länge. Jag vet inte, den skapade förväntningar antar jag.

En annan grej om "vampyrvågen", john ajvide lindqvist har ungefär lika mycket gemensamt med charlaine harris som markus krunegård har, vissa gör det för lätt för sig!

Bokhylle och själslig (hah!) rensning

Ny bild m.m. Ow-Oh-Pow! Raarh! Har ägnat dagen åt lågintensivt men stadigt städande. Har rensat ut böcker till det användbaraste eller ibland svårslängdaste, som får plats på typ två hyllor. Imorrn fixar jag resten och sen kanske jag kan hitta tillbaka till koncentrationen och skriva en tenta och helst sätta igång med uppsatsen. Nästa vecka ska jag ta emot först en främling och sen en bekant från cs. Soft hoppas jag. Fan vill komma igång med pjäsen nu. Jag har inte sagt att jag ska regissera en pjäs i höst. Såå lite saknas för att komma igång nu, egentligen bara en manlig skådis. Vi ska se vad man kan göra åt den saken!

connecta

Liksom för mitt internet är det lätt att tappa bort kopplingen. Kommunikationen kommer inte utan viss ansträngning, det jag fått ur mig på ett tag är typ en dåligt rimmad låttext om dödsångest, och det här. Med mänsklig kontakt förhåller det sig ungefär likadant.

Passiv mottagning funkar lite bättre. Project runway eller vad jag kommer över. District 9 var jävligt häftig och oväntad och influerade sällsynt läskiga mardrömmar inatt (mitt undermedvetna tog sig visst an det med viss fördröjning).

Coola -?- japaner när drömmar om en stil som bygger på okunskap. (Antique cafe ...?)

Den som söker smak lär sig varje dag något. Den som söker stil släpper varje dag något. ...na det blir inte riktigt så snyggt formulerat som jag vill. Asså jag menar inte att bli neko eller japanfetischist, ni får tänka er en sammanhangsförskjutning. Eller tänk ingenting?

Det jag skulle behöva formulera är ett uppsatsämne...

Style level-up! -Lay me down donkey man

Börjar och slutar dan med project runway! Underbart. Någon pratar konsekvent om sig själv i tredje person. Dessa människor är galna. Och yta överträffar innehåll. Peppad vågar jag mig ut till sofos hårdnackade butiker. Lätt shoppingfobi (varför kan man undra men...). Trots allt lyckas jag köpa saker, saker jag gillar, det gillar jag. Level-up!
Väl hemma lyssnar jag fleet foxes för första gången på ett tag. Donkey man lay me down! Cause I have leveled up! Ja nån påpekade att de inte säger donkey man, men för mig kommer det alltid vara så.

(http://open.spotify.com/track/7FC04v87DkUqgQpScQu1qN
eller
http://www.youtube.com/watch?v=ugxXqqGepCU (ingen video))

Stark - Bra - Grymt! - Grymt nöjd - Perfekt (nästan)

...skrev jag att jag skulle vara om fem år, alltså som 17 åring. Mamma hittade gamla fynd från ett skrivarläger jag var på för snart tio år sen. Inspirerande och sporrande. Här e en annan gammal pärla:

Dom tror att jag gör som dom
Men egentligen gör jag som jag vill

Dom tror att jag vet vad jag vill
Men egentligen vet varken jag eller dom det

Dom tror
Jag vet inte

Det e kanske inte så svårt att skriva. Jag ska försöka leva upp till min framtidsvision haha!

Statusraden!

Aka Leo tar fram lingvistögonen igen. Statusraden på facebook är en spännande bild av massa språklig variation och förnyelse. Och grejen med att det förut fanns ett obligatoriskt is som ofta inte gjorde någon nytta, som nu tagits bort. Var det inte samma grej med msn messenger förresten, nån som vet?

Det där is:ett är inte bara nåt slags testament till att de inte anade radens variationsmöjligheter, kanske blev dess avskaffning också nåt slags uppmuntran till avskaffning av verbtvånget. För nu skriver jag själv liksom många andra bara ut är i särskilda fall, kompletta meningar utan verb är helt korrekt som en statusrad. Inte bara är tas bort utan i vissa fall har märkte jag nu, av rena farten! I svenska finns (alltså inte överallt gällande) verbtvång, att meningar ska innehålla verb, annars skulle man aldrig säga: -Jag är glad, och inte: -Jag glad. Subjektstvång finns för övrigt också, vi måste säga: -Det regnar, får inte bara säga: -Regnar. Jag undrar om is:ets vara och icke-vara fick folk att känna att ett is fanns kvar av bara genom att det var en statusrad, och inte längre behöver skrivas ut. Undrar om vi då kommer inse att detta verb inte krävs även i andra sammanhang... Tvången finns väl där för att det ska låta bättre, men nu känner vi att det ofta låter bättre, eller ja ser bättre ut, utan de här grammatikorden i vår statusrad. Såklart, det blir ju mera sprängkraft om man renodlar innehållet.

Sen kan man verkligen inte bortse från att is:ett är en egen sorts betydelse, till och med grammatiskt, för det är inte ovant att folk leker med konstruktioner som: Leo is solen skiner, skriver blogglingvistik. Skriver ut is igen alltså! Och gärna i såna här "inkorrekta" meningar. Även subjektstvånget kan nog vara på undantag i statusraderna, kopplat till is:ett också. För innehavarens roll i statusraden är spännande, alltid subjekt, men bara ibland subjekt rent strukturellt. Som i "Leo is solen skiner, skriver blogglingvistik" e jag nåt slags subjekt även till solen skiner, och denna befintlighet av ett subjekt gör att subjekt inom varje mening blir mindre obligatoriskt. Jag tror för övrigt is:ett kanske funkar som en betoning av att det är statusgrammatiken som gäller här. Mina högskolepoäng driver mig att kalla detta statusradssubjekt något, det får bli diskursivt (töntigt ord jag vet, men i betydelsen: på en nivå över enskilda meningar) subjekt. Hoppas detta vulgära språkbruk fortsätter ta världen med storm och låter oss uttala meningar vi inte trodde fanns.

Intryck från stad i Oregon

Tankar

Man kanske bara borde göra filmer där huvudpersonerna dör på slutet.

Ibland, fast inte så ofta, när ja borstar tänderna blir mina tankar mer drömlika. Bildrika. Jag tänker att det kan vara för att munnen är sysselsatt så det inte finns någon anledning att förbereda ord.

Jag har fortfarande ingen bra idé till uniformen jag ville göra.

Siffror kan nog användas på intressanta sätt. Förutom antal betyder de allt och inget.

Mindre text. Mindre meta.

Denna blogg har inte sett nytt material på länge. Det har vart mycket att skriva om. Som vanligt har det också funnits mycket att skriva om skrivande, och den där sortens tänkande. Men mycket är mer direkta saker. De tål inte ett lager av analys. De upplöses av ifrågasättande. Jag var och reste långt västerut, det var rikt, det var coolt. För att skriva så måste jag bli av med lite meta.

Idiolekter

Så nu när jag fått det där ur mig så kompenserar jag med ett kort lustigt inlägg. Ett sånt som jag alltid tänker att jag ska göra men sen blir det långt och meta. Oj nu höll det på att bli så igen...

En idiolekt är som en dialekt fast för en person. Det är en idiotisk lekt. Det är kul. Vi har väl alla såna litegrann men vissa har det mer. Så att när man som i det här fallet läser en kommentar på facebook föreställer sig personen uttala det och skrattar. Jag gillar mina vänners idiolekter och jag gillar att ha vänner som har idiolekter. Fan till och med fiender är roliga om de har idiolekter! Fett bra

Ett jävla inlägg

...öh! ...fan!
Skitläge, sjuk, inga planer, inget att se fram emot. Letar upp "california dreaming" på youtube men warner hade tagit bort den, hittar den på spotify istället, men det låter helt förjävligt för mitt ljudkort är uppfuckat så ena halvan av stereoljud saknas...

Varför fattar jag aldrig att när man inte gör nånting blir man deprimerad. Finns inga planer för sommaren. Resa verkar ju kul. Synd då när jag på coop igår får veta att köpet medges ej. För den här månaden och nästa måste jag låna av vad som kunde vart en reskassa. För övrigt, har jag inte hållt fast på att det det e ovärt att lida för att eventuellt ha kul sen, man borde alltid ha kul. Men även det skulle vart ett bra alternativ om jag hade nåt vettigt att längta till.

Jag vet inte vad jag håller på med. Och som ett brev på posten så fort jag inte gör nånting kommer nån välbekant idiotisk oro att jag inte klarar av nånting.

Ett kaxigt men rätt "ärligt" inlägg inknappat på hemvägen

(Apropå...)
Jag har också tänkt på problemet med det ofilosofiska med språket. Jag löste det med skrift.

Skrift olik "logikens" (den med töntiga "enkla" symboler) som ändå tror på språklig referentialitet och en uråldrig obegripligt daterad sorts avbildning. Undrar förresten om logikspråkstyperna medvetet ville använda typ konst i typ filosofins tjänst, bara att de visade sig vara mediokra som konstnärer.

Dessutom, min text är inte rädd för att uppta rum, den är bild. Det finns luft att andas, så man kan bli inspirerad. Till skillnad från till exempel den här texten som e ungefär som ett skämt (som konst i sin kanske mest aktuella definition [som ett skämt: sammanhang och timing är allt]). Och man kan skratta tills man tappar andan.

(Apropå inte bara det utan allt möjligt...)
Jag är inte konsekvent taoist.
En häftig grej med taoism är iof att den är typ konsekvent och enhetlig. Så till den faktiskt milda grad att om man är införstådd så måste man också se det på ytan inkonsekventa som konsekvent.

ist in i själen

Hej.
Jag känner mig nog i ärlighetens namn ganska hemma i detta ämne jag läser. Det känns bitvis åtskilt en normal betraktelse av världen men det är nog jag också bitvis.

Uppsatsen jag försöker skriva nu har arbetsnamnet antispråklig estetik. Kan tydligen inte hålla mig från att försöka omdefiniera och omkategorisear, ställa upp nya ideal eller åtminstonde avskriva de tidigare. Gör jag illa förklädda försök att bilda en ny ism..? I så fall varför? Arg eller besviken på befintliga skolor inom konst, kritik och vetenskap m.m. eller egentligen bara sorgsen över svårigheten att mötas kring en gemensam skola?

Båda två samtidigt kanske. Så har jag hört drivkrafterna bakom modernismismerna förklaras och tror det stämmer för mig också. För jag kan identifiera mig så mycket med dessa manifest och liknande jag läser nu, abstrakt expressionism, futurism, dadaism och sånt. Och dom alla skriver om samma sak fastän så olika, och jag med. Vafan Tzara skriver "dialektiken är en rolig maskin som (på ett banalt sätt) visar oss vägen till de åsikter vi hade från början", en formulering som jag nyss tänkt efterfråga av min samtid: "Uttalanden, spontana, enkla, roliga och fina som 'dialektik e dumt' (...)".

Och liksom dem vill jag hela tiden gå ett steg längre, fast då på nåt sätt komma till den punkt utöver vilken man inte kan, eller åtminstonde inte behöver, gå. Hur många gånger kan historien ta slut? Ingen eller högst en gång kan man ju tycka.

I will become hokage, and then I'll make all the villagers recognize my existence!

Hej
att vilja bli känd asså...

Det grymt mäktiga citatet som blev rubrik är från Naruto (manga-/animeserie). Hans drivkrafter att bli hokage (ninjan som styr hans by, den största militärmakten i den världen typ) är uttalat "själviska", men också sant altruistiska. "Justice" skrev ett intressant utkast till en barnbok där samma ideal presenteras tydligt. Det visar det problem jag försöker skriva om, kanske mest genom den bismak av socialism/fascism man får när man läser det... Alltså, man bryr sig om sina medmänniskor och sin värld, då vill man göra goda saker för dem, då vill man bli stark, eller duktig, åstadkomma saker (hmm?). Och känd blir man på kuppen, eller ibland är det samma sak. För när man blir känd blir man plötsligt en influens i mångas liv, man åstadkommer på ett sätt mer än när man eventuellt är en influens i någras liv.

Min grundinställning är väl att inte sträva efter stordåd, att på så sätt kanske åstadkomma dem. Men vem lever som de lär (Jag försöker iochförsig typ lära genom hur jag lever, eller rättare sagt att "lära" så lite som möjligt)? Exempelvis kommer jag ibland på mig med att odla myten om mig själv. Som för att plantera fröna för en publik som ska kunna ta till sig mina profetior, eller helst föreviga hela mitt liv, inte bara den text m.m. som överlever mig? Och vad är denna blogg (namnet stort ljud dessutom)?? Det är väl just det där med att göra ett avtryck på världen. Men hur mycket förtjänar ens drömmar/identitet att påverka? För ingens dröm berättigar väl henom att bli Hokage. Två ideal verkar ha stakat ut en medelväg, men frågan är om den är gyllene. Medelvägar är alltid tråkiga tycker jag, de finns kanske inte ens, uppdelningen nog är bara missvisande från början. Smart slutsats får utebli tills vidare.

Tillbaka efter en shooto bureiku

"short break"-kaffe

Hej igen. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på länge, det är tröttsamt. Och det kommer ingen redovisning av japanresan fastän det kanske hade vart kul. För bloggande handlar om kontinuitet har jag hört och jag vill helt enkelt komma igång att skriva igen. Historier från fjärran östern lär ändå göra små gästspel ett tag framöver, det kan räcka.

Iallafall... idag har jag skrivit mina första rader på en b-uppsats som är tänkt att följa upp spåret från ett pm jag tidigare lagt upp här. Min upproriska sida blev alldeles glad när jag förklarade att jag ville fortsätta på den linjen, för pmet verkade inte förståtts eller uppskattats från lärarhåll. Uppsatsen blir nog inte flippad dock, jag ska vara "duktig" faktiskt... Mer än uppsatsen e jag taggad på att bli klar med första utkastet av postpost-boken! När jag började sammanställa såna tankar, bilder och texter kändes det som jag hade mer av en helhet och en struktur än jag trodde.

Hisashiburi (ひさしぶり)

Betyder "long time no see". Tyvarr en fras jag inte fatt anvandning for an. Jag ar nu i Kyoto, Japan. Mycket har hant och nan avrapportering blir det inte tal om. Bilder sager verkligen mer i det har sammanhanget och da sager anda bilderna nastan ingenting! Idag har varit en skon dag i Kuramabergen dar Tengu, en ond rod demon med lang nasa, bor, med bl.a. onsenbad i haftiga naturen dar.

Livet pa resande fot ar underligt. Man marker verkligen skillnaden nar man borjat resan hos en asskon couchsurfvard (big up suda kentaro-senpai man!). Skillnaden mellan latsaslivet som en framling som ar overallt och ingenstans och "vanligt" liv. Jag klagar inte, sarskilt nar det da och da pa knackig japanska respektive knackig engelska gar att fa kontakt och till viss del vara del av den har underliga och spannande varlden ;). Igar var det sa, slutade pa ett karaokestalle.

Nu funderar vi pa latar man kan riva av nasta gang :D (manga latar fran vast finns namligen inte)

Leo på den poststrukturalistiska våningen??

Detta är en hyllning till geniala insikter som aldrig riktigt kommer ut rätt. Ofta har det ganska tydliga orsaker, som att de ligger i drömmar eller sinnesstämningar man vanligen kallar förvirrade. En natt (eller det kanske hade hunnit bli morgon) för ett tag sen nådde jag en sån insikt. Jag sparade ett utkast i min mobil som lyder "Den poststrukturalistiska våningen. Teorier och de krävs för flykten av dem." Kryptiskt så det räcker, jag insåg att det inte skulle räcka för att komma ihåg det jag kommit fram till. Följaktligen ritade jag en konstig bild med våningar, trappor, streckgubbar och nån som tittar intensivt från en våning (den poststrukturalistiska?) till en annan?? Det hjälpte ju.

Det känns faktiskt himla synd att jag inte har kvar den där insikten. För metoden att skriva och tänka som jag kommit in i är som en konstig drog. Estetisk (eller vad det är) teori är en meningslös jungel för den som inte är inne i det. Hur kul e det? Min syndabock är poststrukturalismen, de jävlarna (har inte egentligen läst dem, men vafan). Jag har rätt mycket frihet i den essä jag skriver nu så jag tänkte skriva lite subjektivt och lite begripligt. Men det kan vara något av det våningsmässigt värsta jag skrivit. Det trots att jag varit inspirerad! Våningarna har stora arealer liksom. -Nä Leo: skärpning med metaforerna nu!

...Teorier och de behövs för flykten från dem, tänk om det ändå var så. Förresten: bilden är gammal och hade tänkt höra till nåt inlägg om internetidentitetens möjligheter, men jag tyckte den funkade nu.

Spelet

Idag hade jag återigen en diskussion som ofta dyker upp. Men det känns som jag förstå mer nu...tyvärr är jag följaktligen bara mindre säker på vad som är rätt och fel. Den återkommande diskussionen är kring "Spelet" av Neil Strauss. Även om jag själv tycker att den kulturen han beskriver är obehaglig slutar det ofta med att jag försvarar den. Motargumenten är nämligen inte sällan menlösa "det funkar väl inte" eller "de människorna är patetiska". Det jag alltid hållt med om är att avdramatiseringen och synen på möten som spel kan leda till en väldig kyla eller till viss del till att man glömmer att ens "mål" är riktiga personer.

Jag har avvisat invändningarna "det är falskt och obehagligt" på grunderna att även om man läst det i en bok betyder det inte att det inte blir en del av en själv. Även om man inte följer en metod diskuterar man och övar sig på sociala spel. Jag har tänkt att det är en väldig gråzon mellan konstlat och okonstlat beteende och att alla som har läst Spelet har inte gått över gränsen bara därför. Fast idag dök ytterligare tankar upp, gamla tankar kom tillbaka och tankar knöts ihop.

Själva befintligheten av metoder för "självförbättring" är normerande och indikerar att vår personlighet inte riktigt är tillräckligt bra. Friheten som det innebär att kunna ändra sitt beteende blir också ett ansvar, eller ett fängelse. Plötsligt känns det som det hela handlar om kultur och civilisation mot drömmen om verklig frihet genom enkelhet. Utformningen av metoder för charm utifrån ett empiriskt undersökande av attraktion och sex (och kärlek) är Kultur dragen till sin spets (säkert inte till sin spets, vänta bara, jag förutser värre exempel i framtiden). Full av existensiell ångest över planeringen av sitt beteende blir man oförmögen att vara i nuet.

Ge upp klokhet, kasta bort kunskap
Och folket gynnas hundrafalt
(...)
Uppträd okonstlat och värna om det enkla
Släpp själviskheten och gör önskningarna få -Tao te ching, vers 19

Jag har tidigare ställt existensialism mot taoism och själv hamnar jag jämt mitt emellan. Att sträva, att försöka, att välja, är alltid i någon mån konstling. Men att avstå låter sig knappt göras, även om man på vissa nivåer kan hitta en avslappning, en enkelhet. För typ några månader sen ville jag utforma ett slags eget Spelet efter taoistiska principer. Jag får lust att försöka igen, den uppenbara motsägelsefullheten är ändå sporrande.

Koncept om "Back to Basics" i väldigt kulturaliserad form (abstraherat, fiktiviserat och instoppat i ett ramverk av spelregler som dikterar och specificerar bruket m.m.)

Yay för språkvetare

Apropå att jag just lyssnar på radio, och som alltid när en språkvetare tillfrågas vänds allt språkhat på sin ända. Det är p3 det handlar om och programledaren och lyssnarna sysslar med att basha programledarens "liksom", "såhär", "typ" och så vidare. Dumheterna är nästan totala, nu ska hon skämmas! Sen ringer de upp en språkvetare som forskat på ämnet, men det hade nog räckt med vilken som helst, som har koll. De (samtalspartiklar) är funktionella och det är lyssnarens problem som stör sig. Konservatism, preskriptivism och illusioner om att skriftspråket är talspråkets ideal borde ställas i skamvrån, något som hon inte behövde säga, de fakta hon la fram räckte för att låta oss förså det. För övrigt påpekade hon att gubbar oftare säger "ööhh" vilket inte lika ofta får anmärkningar, så kan det nog mycket väl vara. Många säger att typ Fredrik Lindström e så himla förlåtande och ba: "allt språk e bra", men fråga en språkvetare så vet ni att "ja, så är det". Språkpoliser, jag kan ha sympati för er, och språkkonformism har sina funktioner, men tänk lite längre tack!

Privilegierad frustration

Klockan är 07.35 och jag kommer nog inte gå och lägga mig, noterar jag nu till min förvåning... Hursomhelst, ett tag nu har jag känt mig extremt självupptagen och tafatt dominant. Mina ideal är väldigt klara vad gäller ödmjukhet, lyssnande, böjlighet (som vattnet ni vet). Dessutom min på alla sätt privilegierade position (klass, kön etc.) gör att jag handikappar mig själv i ett förvridet försök till jämlikhet. Hemskt ja kanske, men vad fan gör man, vad är progressivt, frihet kanske?! tillåt mig fnysa! Men mot min vilja tränger sig en otämjbar lust efter uppmärksamhet, eller rättare sagt förståelse. Säkert lite driven av den extrema intellektuella ensamheten som främst postpost men också annat inneburit för mig. När jag tvingar mig att lyssna, läsa, uppskatta andras tankar blir det genom tvånget och frustrationen, missförståddhetskomplexet, väldigt olustfyllt. Det måste vara bra skit annars fylls jag nästan med avsmak. Det spelar ingen roll att jag vet att jag är självupptagen, kan jag inte bara få prata om mitt jämt tills jag har sagt allt jag vill, bara lyssna på det som är tankar om mina tankar fan?!. Tyvärr skulle inte ens det räcka, så att jag sen kunde gå vidare, för att alla egotrippsförsök blir halvhjärtade. Jag är ju faktiskt bara människa, hybrisen håller jag nätt och jämt borta hoppas jag.
Tarot verkar blivit nåt slags tema för kvällen, så jag surfar på den vågen. Drog det här kortet för ett tag sen. När jag läste "Var vaksam på att använda andra för din egen status och materiella vinst." sa jag "FAN FUCK YOU, jobbigt!"

Dagens outfit

hype agänn

Japan shmapan! Hiragana no puro desu-yo (jag är proffs på hiragana, ett av tre alfabet) (inte sant). Fast lite sant ändå, kan läsa det någorlunda. Har en fin lärobok som jag lånat. I den får man läsa om Michael, Maikeru, en tystlåten affärsman som sätter arbete före nöje och hans fru Barbara, Baabara, som gillar att ha roligt, inte har ett yrke och får en hälften så lång beskrivning i bokens inledning som sin man. I första kapitlet får vi veta att honung är tillåtet att ta in till Japan men inte skinka (som Baabara självklart hade med sig, oseriös som hon är!). Hamu-wa dame desu. Bra att veta från början att hålla sig till reglerna i Japan! Nu tittade jag iaf i ordlistan till andra kapitlet och har ganska roligt. Har någon av er märkt att man på japanska ofta bara stönar eller liksom låter lite istället för att säga något. De har verkligen väldigt specifika såna ord märker jag nu. I bara den här ordlistan finns det två ord som dom översätter med "Uhhh" ("Ööhh" på svenska?). Anoo betyder ööhh som i att påkalla uppmärksamhet medan eeto betyder ööhh som utfyllnad medan man kommer på man ska säga. Vidare i samma ordlista finns "are!" som uttrycker mild överraskning och "e!" som betyder, jag citerar: "exclamation of mild surprise or when you missed what was said". Underbart! Tycker jag, jag ska noga studera skillnaden mellan ee, e!, eeto, aa, anoo, are!, un och så vidare. Specifika grymtningar som kan låta både rått och gulligt får tummen upp (man borde göra ett språk med bara sånt). Som belöning för att du kära läsare tagit dig genom denna språkliga redovisning bjuder jag också på lite fet lock and lorr från öst.

Kärlek i teori och praktik

Om ni undrar varför jag inte skriver så ofta ibland så ska jag berätta. Ibland lagrar jag inläggen i min mobil först. Jag väljer ut de bästa svårmodiga kvällarna med den rätta energin och just då jag lagom sent på natten är på bussen eller på rinvägen på väg hem. Då författar jag delikata sms, ibland kryptiska, ofta flera sms långa. De skickas aldrig iväg! Men istället lagras de omsorgsfullt medan Författaren intar sin viktiga skönhetssömn och lever sitt förvirrade stressfyllda passionerade eller bitvis innehållslösa liv. Jag avgör när jag och mitt exkvisita exklusivt åldrade inlägg ska överföras till denna plats. Nu är en sådan tidpunkt. Ibland får de istället en värdig permanent tillvaro som utkast i mobil, levandes endast för sin egna skull, men det är en annan historia. Så inlägget är inte dagsfärskt, men förhoppningsvis desto godare. Om ni förväntar er avslöjanden och detaljer av rubriken kan ni bli besvikna, men det är bara att fråga mig så berättar jag förmodligen mer än jag borde.

Alltså kärlek i teori och praktik. Nää förresten, jag ångra mig. Ledsen! Haha eller? Nej nu ska jag teckna lite istället. -Ghost teleport! (Ghost horse har förresten inkarnerats som en docka som bor på mitt skrivbord). Här är han ute på äventyr:

Socialetikkompetens

Första dagen ensam i min lägenhet på ett tag. Som jag inte sällan gör har jag idag gjort vissa försök att sköta om, administrera och planera sociala kontakter. Jag tar hänsyn till olika människors (inkl. mina egna) intressen och relationer till varann, olika media för kommunikation, tids- och rumsaspekter, vanor och förväntningar, ärlighet, framtiden, aa ni fattar tror jag. Någon som känner mig kan nu undra, vad för kontakter jag har som kräver sån strategisk planering? Och mitt svar blir: inga. Men detta är nog inte en följd av mina vänner (och fiender? nä såna har jag väl inte), kanske mer av att jag tänker mycket och ofta tror att jag kan hitta ett sätt att agera som åtminstonde i mina egna ögon är oantastligt. Jag känner mig ibland som Seinfeld med ett större samvete

"Man kan inte va snäll jämt." sa jag tidigare idag, men frågan är om jag menade det (jag menade det och frågan är egentligen hur). Egentligen tror jag att man kan vara snäll mot alla och ja...jämt. Att ingen är det eller någonsin kommer vara det är en annan sak. Det handlar på något sätt om verklig förståelse av kärlek och hänsyn. Ju mer förståelse, desto oftare och desto fler människor kan man vara snäll mot. (Dra inte dumma slutsatser att jag e dum utifrån detta [smarta slutsatser att jag e dum kan jag (förhoppningsvis) tåla], jag orkar inte gå igenom hur jag inte vill att det ska tolkas). En fråga som dök upp nu förresten, vilka tecken använder man för en parentes inom parentes inom parentes? höhö

Limbo

Denna dag var en dag i limbo. Min blogg är också lite i limbo. Utkasten i min mobil hopar sig men antingen är det samma gamla visa eller en äldre visa som inte är i enlighet med mitt nuläge. Nog om bloggen och tillbaka till mig. Jag sover på en soffa hos päronen om förhoppningsvis snart. Samtidigt har jag outsourcat hostning av en couchsurfare i min egentliga bostad. Stegvis ska jag komma ur detta tillstånd, imorrn flyttar jag tillbaka och träder också kanske in i pluggzonen, där jag inte befunnit mig på ett tag.

Hårt

Mina preferenser är ganska rörliga. Eller handlar det bara om att jag mer och mer erkänner de okreddiga aspekterna av min smak. Hårdrock och metal har jag länge tyckt är det kanske töntigaste som finns och kanske framförallt att banden och fansen inte har stil. Jag menar skäggig gubbighet, viking- och fantasyploj (nationalistiskt...), låtsad djävulsdyrkan, tårdrypande sentimentalitet. Liksom smaklöshetens högborg på vissa sätt och i princip med total avsaknad av progressiva eller subversiva ambitioner (läs: konservativt). Men det e ju fett hårt också, jag kan inte förneka det längre haha. Kanske måste jag börja lyssna på det haha. (haha :P)

No one can destroy the metal.


På tal om musik, på tal om hårt! Spiderdogs igår! Den fetaste hiphopklubben helt enkelt. Kön var visserligen stockholmsdryg men fan den där stämningen finns ingen annanstans. Och framförallt var det artister av tung kaliber. Mofeta, kusse, det e bara att köra!
mofetajerre.se

Intervju

Jobbintervju idag på whyred. En rätt sällsynt chans, att drabbas av ödmjukhetsryck. Min pepp ledde mig till nån slags "jag e så bra att jag egentligen inte behöver säga det eller visa det på något sätt, det kommer framgå ändå"-inställning. Sen det att jag helt ärligt också är lite skraj för klädaffärer, trots att jag verkligen vill jobba i en och tycker det är kul med mode, gav min tysta ödmjukhet en injektion av blyghet. Hursomhelst, allt det där kanske inte gjorde något, det verkade som det föll på att jag ska bort en månad (till japan yea!) vilket inte funkade särskilt bra. Tråkigt! Det fanns lite hopp för sommarjobb iallafall.

"Stor styrka fodrar stor vishet!"

Nya hjältar i new york city! Ghost horse, Sharkskin, Mörkermannen, Eye-Woman och Paleface! och jävligt farliga superskurkar som Fire-Face och terrorgruppen Black Iron Ninja Clan! Jag och A. Justice har påbörjat en råtung serietidning hahaha! (inte våra bilder här)

Ny rubrik

Ny rubrik: Ny rubrik. Stort ljud må det vara för mig, trots att jag inte ens låter alla veta om denna verksamhet. Men även jag inser att det inte är särskilt stort ljud. Nån gång, kanske, tar jag tillbaka gamla rubriken (det är då jag tar över bloggsverige!! Eller världen??).

Sen bilden bakom nya rubriken e postpost: ja, det tar aldrig slut: nej (info?; http://postpost.se). Det här finns nu för allmän beskådan om du kära läsare vill ha "nåt å bita i" (du ska då förmodligen ha parlör [kan också hjälpa med system]). Det vore ju roligt om någon hade en tolkning eller åtminstonde ett intryck, ingen har hittills kämpat sig igenom den... jag som e så nöjd att jag fått ihop mina två meningen-med-livet-mässiga texter/bilder, varav den ena ju e tatuerad. Suck...lite tragiskt, undrar om det är tur eller otur att jag e så jävla envis?

Japanhype

Den är igång. Nu har jag dessutom lånat en lärobok i japanska! Tatueringsmotiv fortfarande svårt, just nu vet jag inget som jag faktiskt vill ha... Resan glimtar i horisonten, och jag har börjat bekanta mig med couchsurfing, fått 4 requests redan! Vet inte exakt vad jag ska svara, kanske "ja"...? Trevligt att de gillar mig! Hursomhelst, njut av grymmaste låten:



DOMO ARIGATO MR ROBOTO!

Domo arigato Mr. Roboto mata au hi made
(until I meet you again)
Domo arigato Mr. Roboto himitsu o shirita
(I want to know your secrets)

We are alive, full of energy
We are working with a battery, now yeah
It's nothing but mechanics
We'll play it automatically

We are anything you want to do
We are tuned just to do it, oh yeah
It's nothing but mechanics
We'll play it automatically

Thank you very much for your kind help
We can't live without you, lalala...
I guess you're right
(...)

Jag har kollat lite japanska musikvideos på måfå. En sak jag märkt e att japanska hiphopare inte e så hårda, hittade två som alltid har fina koreografier iallafall!
(Om ni inte pallar 6 min så skit i det. Tycker koreografin till jordgubbsdansen e söt bara...)

Min uppskattning för kick the can crew, de första och hittills enda hiphoparna från japan jag lyssnat på, har ökat lite vid jämförelse, så här har ni en klassiker haha...

Förändring

Tobakshandlaren nära mig på ringvägen tycks ha försvunnit. Eller snarare byts ut, mot en som har fina färggranna skyltar och pålitliga regelbundna öppetider. Det kändes mer och mer som den gamla tobaksmannen inte riktigt passade i det välfriserade (med typ 100 000 frisersalonger dessutom) södermalmsområdet. Det var nån skum verksamhet, med en flaska sprit under disken, kickers hängandes där och plötslig stängning under några dagar då och då. Han kunde fixa fram coca-cola-tobak! (den bästa smaken!) Men nu var alltså tiden kommen, saker rör sig onekligen, detta är ett försök att stanna upp och lukta på...tobaken

Kritik

Hallå ägän. Jag inser att jag har varit en dålig bloggare sista tiden. För snart en vecka sen sa nån nåt sånt här:
-Den e bra, men du skriver inte så ofta.
-Jo, men jag skrev häromdan, typ..
(...)
-Börjar det med "igår var jag hos några i näsby"?
-Aa, jo det tror jag
-Men det var en vecka sen.

Men jag ger inte upp i första taget. Ska nog kunna erbjuda mer intressanta skriverier och sånt framöver. Så jag ber om ursäkt i förhand för en till lång abstrakt utläggning, jag ska inte ägna denna plats åt nån slags (pseudo-)akademisk exhibitionism.

Igår hängde jag kvar i den ständigt lika öde skolpuben med kursare. Som väntat ledde det till avancerade luftslottsdiskussioner som i slutändan steker hjärnan. Men ändock intressant, som det här med smak. Smak e ingen lätt sak. Det e inte oskyldigt, det har jag faktiskt aldrig tyckt. Och (kommersiell) framgång vill jag helst inte ha som den enda måttstocken. Samtidigt är "god smak" och subkulturella smakpreferenser mest smarta strategier att se ner på vulgofolket. Ännu mer viktigt att smaken har att göra med ideologier. Så i egenskap av kritiker (inte professionell men likväl utövande) vill jag ständigt peka ut det dåliga, moraliskt eller intellektuellt (i sammanhanget samma) otrevliga, estetiskt icke-ändamålsenliga eller vad du vill, i alla möjliga uttryck jag hittar. Ja och även pekar jag ut det jag gillar ibland haha.

Men i egenskap av oförbätterlig teoretiker, slår jag åt alla håll! (buhu!) Allt funkar såpass mycket under samma omständigheter. Ett stort konkret exempel e språk. Jag försökte diskvalificera den akademiska texten inifrån i en utläggning om språklig dynamik kopplad till konstens fåfänga. Men det jag vill kritisera och upphöja går bara till synes att skilja åt. Jag försöker "ta saker för vad de är" så gott det går. "Konsten att" göra saker intresserar mig (formalism, skulle en torr och död skriva), då leds jag till uppdelningar som indirekt/direkt, konventionellt/förskjutet i struktur eller metaforer osv. Att gå från såna abstrakta kategorier (för övrigt jävliga relativa) till värderingar av indiekids eller hiphoppares eller konstfacks eller amerikanska kändisars kulturella preferenser (läs smak) är -öh- dumt kanske? Och vafan är ändamålsenligt?? Ett sätt för mig att säga att allt kan vara bra, men det är ju inte det...

(Att utvärdera gruppers smak kan tyckas obehagligt, nedlåtande eller fascistiskt, men jag menar bara att när man kritiserar saker "folk gillar" [vilket inbegriper typ alla saker] kritiserar man personers/gruppers smak.)

Sjuk i teori och praktik

I måndags utmanade jag ödet (förkylningen) och åt fika till middag med sköna människor i näsby. Det fortsatte med champage [ʃampʰa:ʃ:] (eller kanske [ɧampʰa:ɧ:], med svenska dubbelartikulerade halvmytologiska ɧ) överbliven sen nyår, champalage, och en hård omgång rappakalja som jag vann. Sen slutade det med feber...

Idag befinner jag mig relativt uppstigen och borde alltså ta mina akademiska, estetiska och intellektuella kapaciteter i bruk och avhandla något viktigt. Exempelvis om högkultur och bloggkultur, ett inlägg som jag tänkt skriva för att dels delge insikter och dels motivera denna bloggrej. Jag e inte på humör, istället ska jag dricka te med honung, amen fan en sammanfattning: Allt är inte konst, och ja konst har definitioner, särdrag. Också hög kultur finns och särskiljer sig från låg kultur. Istället för att allt kan vara konst kan man säga att inget behöver vara konst, vissa saker är dock intressanta som just "konst" och inget annat. Blogg är sammanhang, flöde, inläggen är inte oberoende och det är inte varje inläggs form, innehåll som är avgörande (bla bla generaliseringar öh!). Min blogg är ett jättebra sätt för mig att fly det konst-iga i mina uttryckssätt, ett inlägg kan nästan (kanske en överdrift) betraktas som en monolog.

Så, nu slipper det där ligga och ältas nånstans i bakhuvudet ett tag, kan jag fokusera på kommande pm. Ett "konkret" pm, ett avantgardistiskt pm! Haha! Det kan bli något, om inget mindre än språkets materialitet. Förhoppningsvis kan planerna sluta ruttna i min infekterade hjärna och komma ut på papper, men först, lite mat, och mer te!

Aktualitet

Allas vår egna glasses man:

Serier

Haha! Nu får jag publicera två gamla serier. De e ändå fina.

Minotaur Song:

Glasses man:

De är del av en hypotetisk serie serier med samma tema. Nästa kommer kanske bli "5 days of tequila"! Kan bli grymt! Den fantastiska låttexten:

Fire! Engines! They're so red and all. I'm calling all the shots right now. Fire! Man! Fire! Man! Too hot! They can't even touch them. Now, they're calling to their guns. Load up your pistol. Wolves are after me. I sense danger. There are no rules. Rude, don't stop! Just be yourself. Fire burning bright. Load up your pistol. We need 5 days of Tequila. Are you ready for this? Pound to pound. They say they're ruder than you. They all hot and over town. You keep on fighting, till you die. It's only way. Fighting! Fighting! Fighting! Fighting! Fighting! Man! Just be yourself. Don't believe in me. Believe yourself. We need 5 days of Tequila!

Musiken som texten i serierna är hämtad från finns här. (Videon till minotaursången hör inte till)
Minotaur song
Glasses man
5 days of tequila